Ångest

Min dotter är den person som kan få mig att känna mest ångest. Hon gör det inte lätt för sin gamla mamma den lilla damen. Ständiga frågor om varför vi inte kan vara en riktig familj. Varför jag inte bara kan säga förlåt så att allt ska bli bra. Då kan ju vi bo med pappa. Försöker tålmodigt att förklara att det inte är så lätt. Att det inte finns sådana känslor mellan hennes pappa och mig. Att det skulle vara svårt att få det att funka. Berättar om min nya kärlek. Men det tycks inte gå in. Då kan ju vi alla bo ihop låter det då. Frågar henne om varför det är så viktigt..svaret kommer snabbt och lätt. Så att hon ska slippa fara emellan. Det känns i hjärtat när jag ser hur besviken hon blir när jag nekar henne. Hur sjutton ska man stå ut med dessa frågor? Känns som det kommer bli värre? Kommer hon någonsin kunna acceptera att hennes familj inte kommer se ut som andras?

Gör så fruktansvärt ont och jag vet, jag borde inte känna skuld. Men det känns ju som att det är jag som berövar henne lyckan. Kan man göra så mot sitt barn?

Älskade unge...skulle gå genom eld för dig precis när som. Men detta kan jag inte ge dig...
1 Mia:

skriven

Man måste finna ro i att man gjorde det bästa man kunde just då och valet faktiskt är det som är minst sämst. Hade man stannat hade det varit ännu sämre :)

2 mamsi:

skriven

känn ingen ånger för detta älskade vän, det är mycket värre för barnen (o vuxna med) att leva i dåliga förhållanden, ingen vinner på det.I dag är det ju så vanligt att föräldrarna är separerade så det är väl mer som "alla andra" än kärnfamiljen.Jag har många gånger undrat varför min mamma inte gick tidigare än vad hon gjorde men det är det bara hon som kan svara på, hoppas att detta kan ge dig lite styrka i att du har gjort rätt. Kramar mamsi

3 Erika:

skriven

Tack för era stärkande ord. Man kan behöva lite pepp ibland även om man innerst inne vet att man gjort rätt. Kram!

Kommentera här: