Är vi lyckliga nu?

Fan vad jag hatar det här. Så äckligt less på att ha det såhär. Och vad fan gör jag åt saken? Inte ett skit. För jag kan inte. Jag står kvar och väntar. Väntar på vadå? Jag inser att jag har ingen plats i ditt liv. Jag är inte viktig nog att berätta för vart man söker jobb, hur man planerar att klara sig framöver. Jag är inte viktig nog att få veta hur du ser på oss. Vad du vill med det här.
Jag fattar men ändå stannar jag kvar...älskar dig. Men jag orkar fan inte mycket mer med all den här skiten.

One day

One day baby, we´ll be old
Oh, baby we`ll be old
And think of all the stories we could have told


Så jäkla vemodigt allting känns. Ska det vara såhär nu?
Och varför i hela världen kan inte jag växa upp och fatta ett vuxet beslut för en gångs skull? Måste det alltid göra så satans ont?