vindarna viskar mitt namn

Nu tänker jag sådär tokigt igen. Tankar som inte är till någon nytta alls, för jag VET att jag bara blir besviken. Men tänk om ialla fall det fanns en liten liten chans. Jag vet, jag griper efter halmstrån. Men jag vill så gärna fast jag vet att det inte är så.
Kan nog med all säkerhet utan tvivel säga att detta är det jobbigaste jag vart med om. Att inte veta, varken ut eller in. Har aldrig förr känt mig så maktlös. Men det kommer väl en ljusning, hoppas jag. Annars kommer det bli svårt, väldigt svårt.


Is this love....

Om kvällarna är det som värst. Då hinner tankarna ikapp och det slutar knappast snurra omkring. Ångesten kommer oftare nu, tryck över bröstet, oro och illamående. Jag har inte längre någon ork att vara som jag brukar. Känns lite som att jag sviker, mina vänner, min familj och mig själv.
Sjukskriven nu fram till semestern sen får man se hur det blir.
Lever just nu i ett fruktansvärt kaos. Flyttkartonger överallt, saker som skall fixas och såklart ställas iordning.

Mitt i allt kaos finns Andreas som en stadig klippa, trots att han säkert har fullt upp med sitt, så ställer han upp i vått och torrt. Han får mig att känna att allt kommer att ordna sig. Det känns tryggt att luta sig mot hans axel. Tryggt att ligga tätt intill och känna hans doft och höra hans andetag. Det gör mig lugn.

Mina föräldrar är givetvis helt underbara som ställer upp i vått och torrt. Utan er vore jag ingenting.

Mina vänner är guld värda som orkar lyssna på allt skit. Tacksam för att ni finns i mitt liv.