Roar...

Nä men nu var det ju ett tag sen jag skrev. Beror på största delen att jag inte vill wina i bloggen hela tiden. Livet är en fucking jävla berg-och dalbana, just nu går det mest ner...
Är dock sjukt stolt över mina fina barn, kärleken till dem går knappast att beskriva med ord. Älskade ungar!

Själv känner jag mig som en åttioåring på speed. Kroppen säger ifrån allt mer på diverse sätt medans jag fortsätter i samma takt. Usch nu får det vara slut på allt elände...

Kommentera här: