Nu tänker jag sådär tokigt igen. Tankar som inte är till någon nytta alls, för jag VET att jag bara blir besviken. Men tänk om ialla fall det fanns en liten liten chans. Jag vet, jag griper efter halmstrån. Men jag vill så gärna fast jag vet att det inte är så. Kan nog med all säkerhet utan tvivel säga att detta är det jobbigaste jag vart med om. Att inte veta, varken ut eller in. Har aldrig förr känt mig så maktlös. Men det kommer väl en ljusning, hoppas jag. Annars kommer det bli svårt, väldigt svårt.
