Om kvällarna är det som värst. Då hinner tankarna ikapp och det slutar knappast snurra omkring. Ångesten kommer oftare nu, tryck över bröstet, oro och illamående. Jag har inte längre någon ork att vara som jag brukar. Känns lite som att jag sviker, mina vänner, min familj och mig själv. Sjukskriven nu fram till semestern sen får man se hur det blir.Lever just nu i ett fruktansvärt kaos. Flyttkartonger överallt, saker som skall fixas och såklart ställas iordning.Mitt i allt kaos finns Andreas som en stadig klippa, trots att han säkert har fullt upp med sitt, så ställer han upp i vått och torrt. Han får mig att känna att allt kommer att ordna sig. Det känns tryggt att luta sig mot hans axel. Tryggt att ligga tätt intill och känna hans doft och höra hans andetag. Det gör mig lugn.Mina föräldrar är givetvis helt underbara som ställer upp i vått och torrt. Utan er vore jag ingenting. Mina vänner är guld värda som orkar lyssna på allt skit. Tacksam för att ni finns i mitt liv.
skriven
Finns alltid för dig <3